"To give anything less than your best is to sacrifice the gift"

- Steve Prefontaine

Tegan And Sara – You Wouldn't Like Me

Jag sitter med världens äckligaste matteläxa framför mig. En massa i:n överallt och en massa jag fattar NOLL av. Inte kul. So... I'll tell you about today!

Okej, Halloween igår var grymt coolt. Men jag har inte tid att skriva om det nu. Har tusentals foton med! Så ni får höra om denna dag.

Idag var det MTAL Championships at Toro Park. Vi kom med svart färg lite överallt. Jag har XC skrivit på både benen och nacken. Rosetter i håret. Gått runt i löparshorts och skor hela dagen. Allt för att tagga till ihop med teamet! Målet för i princip alla löpare var PR. Killarnas race var som vanligt kul att se, vår bästa löpare kom bara trea den här gången, mycket ovanligt! De flesta andra fick PR så det var kul! Men. Vår tur sedan. Min hals var sore och jag ville bara gå mer än allt. Typ springa iväg och vägra göra det mer. Liksom, skulle detta vara kul????? Tror nog att några av de andra tjejerna kunde hålla med mig, haha. Men. När startskottet gick och vi sprang stod alla killarna och coacherna och hejade. "Visualize!!" ropade dom, alla andra måste tyckt vi var galna. Vi har nämligen pratat om hur mycket det är mentalt som gäller de senaste dagarna. Så när jag sprang idag tänkte jag "PR and for the team". Och visst blev det PR! Tror fyra av tjejerna pr:ade, jag fick 25.10 och var grymt nöjd!!! Jag ville komma under 25, men eftersom gamla tiden var 25.50 så var jag grymt nöjd!!! JV boys var grymt kul att se, tror många av dem PR:ade too. Det underbaraste var bara hur alla hejade, alla var så sjukt glada över sina insaster. Vi var verkligen ett team idag, de allra bästa löparna i Varsity boys brukar inte alltid vara sådär super teamiga. Men idag var alla det. It made me so so so happy!! 
Vi var sjuuuukt nära att gå vidare till CCS as a team, men istället gick en kille och tre tjejer vidare individuellt. Kul!

Mrs Powers sa att nästa år kommer vi ha ett grymt tjejlag, men sedan berättade jag att jag är utbytis så kommer inte att vara kvar. Så idag var väldigt bittersweet. Jag älskar att springa med laget och även om en dag känns tung och tuff känns allt så mycket bättre. De senaste dagarna med motivationstemat har också fått mig att tänka mer. Förut identifierade jag mig mer med att vara en medelmåttig löpare, att inte sticka ut som person. Varför skulle jag kunna få en bra tid? Coach lärde oss att tänka varför skulle jag INTE få en bra tid? 
Så idag var supersorgligt för mig och var seriöst nära på att börja gråta. Jag har förbättrat min tid med runt 3 minuters. Jag är så stolt över mig själv. Över att vara här. Det har aldrig varit särskilt lätt och det är fortfarande inte lätt. Det kommer kanske aldrig bli lätt, men jag tror på mig själv.